Vetenskapliga publikationer

Hur använde Margareta Garpe och Suzanne Ostenteatern teatern för att utforska samhällets genuspraktik och bidra till en feministisk ideologi och praktik? På vilket sätt samverkade deras kvinnopolitiska engagemang med de avantgardistiska och politiska teatertraditioner som influerade dem? Och hur reagerade kritikerkåren på deras kvinnopolitiska manifestationer från teaterscenen? Frågorna står i centrum i Birgitta Johanssons Befrielsen är nära Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater. Här behandlar hon uppsättningarna Tjejsnack (1971), Kärleksföreställningen (1973) och Jösses flickor! Befrielsen är nära (1974).

Garpe och Oste betraktas som röster i ett kollektivt experimentellt rum, tillsammans med kvinnorna i kvinnorörelseorganisationen Grupp 8. De går också i dialog med feminister som Juliet Mitchell, Germaine Greer och Suzanne Brøgger. I ett angränsande rum finns 1970-talets gruppteaterrörelse samt teatermän som Dario Fo och Bertholt Brecht. Genom kvinnors autentiska erfarenheter och en trickspeglande mimesispraktik ifrågasatte Garpe och Osten den patriarkala berättelsen om ”Kvinnan” samt erbjöd alternativ. Kvinnans kropp och sexualitet stod i centrum. Genom att ta med sig kvinnorörelsen in på teatern gick de inte bara i bräschen för en ny feminism – de skapade också teaterhistoria.

Befrielsen är nära: Feminism och teaterpraktik i Margareta Garpes och Suzanne Ostens 1970-talsteater (Symposion 2006)

Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler var 1880-talets feministiska dramatiker på modet. Pjäser av dem var populära på teatrar i hela Skandinavien och de tillhörde sin tids litterära avantgarde. I litteratur- och teaterhistorien har deras pjäser benämnts efterklangsdramatik, dockhemslitteratur, indignationsdramer och tendensdramatik.

I Som en vildfågel i en bur. Melodramatiska inslag, identitet, kärlek och frihet i Alfhild Agrells, Victoria Benedictsson och Anne -Charlotte Lefflers 1880-talsdramatik frigör Birgitta Johansson Lindh dramerna från sådana genre-bestämningar och föreslår en ny läsart. Hon visar hur melodramatiska element som tillhörde tidens dramakonventioner bidrar till en kompositionsteknik som gestaltar kvinnors känslomässiga och kroppsliga erfarenheter.

Erfarenhetsberättelserna bidrar både till en genuskritik och till dramaturgiska normbrott i förhållande till den estetiska idealism som fortfarande på 1880-talet dominerade på teatrarna. De skapar ett ambivalent förhållningssätt till denna norm som bidrar till en öppenhet i tolkningsmöjligheterna. Dramernas poetik mejslas fram genom jämförelser med annan dramatik som spelades på teatrarna under 1880-talet och perioderna innan. Genusteori med rötter i Simone de Beauvoirs fenomenologiska existentialism och Hannah Arendts politiska filosofi utgör det teoretiska fundamentet för analys och tolkning av de genuskritiska erfarenhetsberättelserna och deras alternativ till den rådande ordningen.

Som en vildfågel i en bur. Identitet, kärlek, frihet och melodramatiska inslag i Alfhild Agrells, Victoria Benedictssons och Anne Charlotte Lefflers 1880-talsdramatik (Makadam 2019)